Det - för Bofors IK:s del - framgångsrika 00-talet har några kuggar som knyter samman alla säsonger som avverkats. En av dessa är Micael Andersson, målvakt och en självklar profil i dagens Bofors Bobcats.

Få killar, eller för den delen tjejer, med ”hockeyspelare” på visitkortet, har varit så lojala och klubbtrogna som Hälleforsaren, Micael Andersson. Med elva säsonger i föreningen kan han vända blicken tillbaka i tiden och med gott samvete konstatera att han gjort ett fantastiskt avtryck i Karlskogahockeyn och självklart varit en stor del i den framgångssaga som 00-talet faktiskt varit för Bofors IK.

Hur kom det sig att du hamnade i Karlskoga och Bofors IK?

– Jag kom in på elprogrammet på Bergslagsskolan och tittade samtidigt på om det fanns något intresse från Bofors det året. Jag fick provspela och blev kvar, det var 1999. När man tänker tillbaka så kan man inte fatta att det är elva säsonger som man spelat i Bofors, allt går så fort.

Du är 27 år och tillhör de ”äldre” spelarna i dagens Bofors, hänger du fortfarande med i ”ungdomarnas” tugg?

– Ja, jag tillhör ju ungdomarna, spelare som Thermell och Näslund hör till den äldre generationen, så det är inget problem.

Hur vill du beskriva dig själv som person?

– Man försöker ju alltid att se positivt på saker och ting. Jag är en glad kille som gärna ser att folk runt omkring mig har det bra.

Hur ”snäll” är du mot dina medspelare när det slarvas i defensiven?

– Jag är nog kanske alldeles för snäll, men vi är ju ett lag och vi försöker alltid göra vårt bästa. Är det någon som gjort en tabbe så vet man oftast om det ändå. Det är alltid ett samspel.

Har du några speciella hockeyminnen från ungdomsåren?

– Jag var med i TV-pucken och det var riktigt roligt. Jag spelade för Örebro faktiskt och var ganska ensam bland alla Örebroare. Men det var roliga matcher.

Vem skjuter hårdast i Bofors?

– Johan Larsson har en riktig kanon faktiskt. Det är lite skillnad sedan de nya klubborna kom. Puckarna kommer på ett helt annat sätt nu.

Du kom ju från en mindre ort och flyttade in till ”storstan”. Saknar du inte Hällefors?

– Nej, det är ju så nära. De flesta släktingar bor i närheten så jag har alltid kunnat hålla bra kontakt tackvare det.

Du har haft ett antal målvakter vid din sida genom åren i Bofors. Har du koll på hur många?

– Nej, det har jag faktiskt inte. Fredrik ”Grizzly” Eriksson och jag är ju de som har spelat längst ihop och vi håller kontakten.

Hur skulle du beskriva din spelstil?

– Jag tillhör de målvakter som kör efter den ”gamla målvaktsskolan”. Vi fick lära oss att stå så länge som möjligt och det är inte helt enkelt att lära om, det sitter i ryggmärgen, men man försöker blanda och få ut det bästa av de båda stilarna. Jag är ju ganska liten, om man jämför med de målvakter som kommer fram idag, så jag lämnar ju ganska mycket mellan mig och ribban när jag går ner. Men man får göra det bästa av det.

Du jobbar ju vid sidan av hockeyn. Tycker du att det fungerar bra att kombinera?

– Jag tror att det kan vara bra att ha något annat att göra, så man får chans att släppa tankarna på hockeyn och rensa huvudet ibland.

Hur ser en vanlig matchdag ut för dig?

– Rutinerna är ganska lika. Är det hemmamatch så tar jag lite sovmorgon och börjar inte jobba förens klockan åtta. Jag brukar sluta vid ett och sedan sticker jag hem, äter och tar det lite lugnt fram till samlingen klockan fem i hallen.

Joacim Book